Jaha. Köksprojektet. Om jag säger så här; allt som kunde gå fel gjorde det. Plus lite till. Stilltje alltså. Det som skulle bli ett vitt kök är just nu svart. Meen.
Jag börjar bli orolig för min lilla misse, Doris. Hon kräks oftare nu, verkar vara mer påverkad av sin ålder. Jag vill gärna blunda för det faktum att hon faktiskt har levt ett gott liv i över 19 år. Det får inte bli slut nu. Inte en färglös vår. Jag har lovat henne att jag ska begrava henne under hennes favoritbuske. Men jag hoppas ju att det inte blir i år. Tänk vad ett litet djur kan komma att betyda för en. Och Doris är ju uppvuxen med Andreé. Han är ju så van vid att ha Doris vid sin sida.
Så egentligen. Världsliga ting. Tänk om man bara kunde leva i nuet, som det så fint heter.
Jag oroar mig inte så mycket för saker och ting. Var sak har sin plats. Men, den här senvintern och våren, den har fanimig slagit rekord i motgångar, otur, tristess och frustration. (och klantighet)
Jag avskyr ju som sagt att städa. Men i dag, när Doris hade kräkts över gardinerna och sin skinnfäll, så kändes det helt naturligt att bara bita ihop och tvätta. (yrkesskada?)
Jo, det är nog en yrkesskada. Jag har jobbat jätte mycket sista perioden, och det beror bara egentligen på slöhet. Slippa göra mat. Så egoistiskt av mig.
Mja. ska nog bli mer av den varan... Ganska skönt att vara "ego"?
Skit samma. Ha en bra tillvaro ni som är där ute. Kram