Pridefestivalen..

Hallå igen kamrater.
Nu har jag varit och sett pridefestivalens höjdpunkt. Tåget. Fest och glam. Massor med folk. En riktigt fin, härlig och skön sommardag.
Meen. Det är något som inte känns bra. Jag förstår att saker ställs på sin spets. Allt verkar vara sexuellt betingat. Så är det inte i verkligheten.
Jag är mamma till en son som föddes till dotter. Hans kamp för att bli den han vill bli kommer som lite långt bort ifrån den öppna festivalen.
Det handlar om att bli den man känner att man är. Det är en lååång kamp dit.
Innan du hittar en människa i rätt position, med kunskap, empati och ett brinnande intresse för människor, ja då har mycket tid gått.
Nu hade vi tur i och med skolsköterskan hade dom kriterierna.
Det handlar inte om att "klä ut sig", utan om en identitet som stämmer överens om hur man uppfattar sig själv.
I all glam och fest så glömmer vi, dvs blir inte upplysta om vad olika saker står för.
Och hur ska vi då kunna handleda våra barn/ungdomar om hur man söker hjälp. För hjälp, det behöver dom allihop.
Och kampen med läkare om tex. hormonbehandlingar, psykologisk hjälp. De flesta små sjukhus står handfallna med den situationen. Och innan man får en remiss.
Allt detta tar tid, som egentligen inte finns. Det krävs nog snabbare handläggning än vad sjukvården tror.
Prestige fråga? -Ja i vissa fall.
Det ska bollas mellan olika landsting, olika läkare, och vem ska betala.
Betalar, det gör våra ungdomar som är berörda.. Ibland med sitt liv.
Sen tillkommer ju även tex. namnbyte.
Hur enkelt är det när du alltid har kallats för ett visst namn inför hela släkten, dina skolkamrater osv.
Och ännu senare. Personuppgifterna. För en observant person så ser de ju att det inte stämmer.
Tänk dig själv. Upprop i skolans aula.
Vem?